New York-bilder och septemberpepp

Trots att jag tycker mig känna mig själv och mina gränser väl lyckas jag ändå bli överraskad. Tempot har varit mer intensivt än på hela året sammanlagt sedan jag kom hem från New York för några veckor sedan (och det var i ärlighetens namn knappast en viloresa). Intensivt, men roligt. Så när jag vaknade i lördags hade jag sällskap av en gedigen förkylning. Kroppens sätt att markera, nu får det vara nog liksom.

Lyckades dock få klart mitt inlägg om New York på sannablogs (tog bara tre veckor).

 

Lyckades även shoppa en biljett till the consert to rule all consertsQueen B och Jay Z. I Paris. Alltså, bara kolla introt här ovan. Kan inte en hantera nivån av awesomeness på en och samma scen. Läste sedan detta inlägg med tillhörande filmer och nu vet jag inte vad jag ska göra av mig själv. September snart?

Bussbetraktelse

En äldre dam med rullator tar sig fram till busschauffören och börjar diskutera vilken hållplats hon ska av på. Samtidigt är en annan dam bestämt på väg in. När dessa två gamla New York-ladies möts i en trång bussgång uppstår viss irritation.

“Move it along”, säger tanten som nyss gått på, och försöker knuffa på tanten med rullatorn.
“Wanna jump over me? I can’t move!” säger den andra tillbaka, nästan fräsande.
“Your mouth is moving enough” kontrar den nypåstigna med.

Jag var frestad att hojta “oh snap”, men i och med att jag inte ville hamna i en catfight som involverar rullatorer och käppar tryckte jag mig mot väggen och log i samförstånd med en annan liten tant som satt mittemot.

Älskar lokaltrafik alltså.

Danspeppen

Efter att ha spatserat runt större delen av gårdagen och besökt vad som kändes som varenda butik i SoHo utan att ha en endaste ynka shoppingpåse i handen började jag tappa hoppet. Hallå, har haft köpstopp i evigheter för att kunna uppdatera min garderob just här. Men sen hittade jag Lululemon. Så fort jag kliver in där vill jag bara ge dem alla mina pengar. Lyckades hålla mig själv i styr dock, och köpte endast en bikini och den skönaste sporttoppen som någonsin skapats.

Och i vanlig ordning funkar det som lite extra pepp. Idag tänkte jag börja testa på det fantastiska träningsutbud som finns här. Med tanke på att det i Sverige endast finns kurser och gymkort är detta lite som utopia för mig. Massa dans och pole-klasser, bara att boka. Eller gå förbi en kvart innan klassen börjar. Efter att ha funderat halva kvällen igår över vad jag ska ge mig på först landade jag i att köra hiphop på Broadway Dance Center vid tre i eftermiddag. Måste innan dess shoppa på mig ett par nya träningsbyxor och sneakers. Hårt liv, ni hör ju.

Förutom det blir det Central Park-lunch med Helen, Jenny och deras dudes. Pepp på det!

New York, New York!

Äntligen, hörni. New York har legat på min lista över platser att besöka så oändligt länge (tillsammans med resten av världen, men nu ska vi inte haka upp oss på detaljer), så att till slut få vandra omkring bland lummiga gator med brandstegar på varenda byggnad känns nästan overkligt.

Klockan närmar sig tio på morgonen och jag har myst in mig i ett hörn på Starbucks i SoHo i väntan på att butikerna ska öppna. Åt en helt fantastisk frukost på Clinton St. Baking Company, efter rekommendationer på varenda blogg som någonsin varit i NYC. Förstår verkligen varför. Fick även nöjet att sitta vid bardisken och bondade med en tvättäkta hipster som satt i stolen bredvid. Komplett med rödrutig skjorta och skogshuggarskägg. (Och med bondade menar jag att vi satt tysta med näsan i varsin bok i en timme. Fint ändå.)

20140603-095323-35603324.jpg

Gårdagen var då min första dag, och i sann jetlag-anda slog jag upp ögonen omkring fem på morgonen. Drog på mig träningskläderna och sprang lite kring East River Park. Älskar att inviga nya platser med att springa i gryningen. Det är något magiskt med ljuset och den där energin jag får av att vara på resande fot.

Resten av dagens tillbringades mest att att spatsera runt. Eyal, som jag bor hos, introducerade mig till en fantastisk marockansk restaurang och därefter ett litet kaffeställe med cirka den godast espresson jag druckit i hela mitt liv. Dog en stund.

Och när jag skriver det så inser jag också att det här Starbucks-kaffet är praktiskt taget odrickbart, så nu är det dags att checka ut och gå vidare.

Spring break och NY

Om jag fick ur mig ett inlägg varje gång jag tänker på hur jag saknar bloggandet så skulle jag snitta några inlägg i veckan istället för om året. Men det där livet, ni vet. Det är jobb. Träning. Och emellanåt hinner en med ett socialt liv också.

Som helgens bonanza med temat “Old people goes spring break”. Peruker och beer pong är en oslagbar kombination (skrattade så mycket att jag tre dagar senare fortfarande har ont i magen).

old-people

Peppade värdinnor.

Men nu är det bara några dagar kvar till nästa resa och då måste en ju faktiskt göra lite tid för bloggen. Svårt att greppa att mitt lilla spontanköp en tråkig septembereftermiddag faktiskt blir verklighet på söndag. Har ju varit så himla långt bort liksom, men nu New York, here I come!

I vanliga fall skulle jag vid det här laget gjort en karta över allt jag vill se och göra (som jag i regel ändå struntar i, väl på plats, men gillar det drömmiga planeringsstadiet). Men för en storstad i tio dagar känns det inte lika relevant. Istället är mitt fokus tre saker: hänga på roliga barer, shoppa och mest av allt dansa. Är obeskrivligt pepp på att besöka Body&Pole, Crunch och Broadway Dance Center.

Förutom det har jag lusläst New York-guider från både Niotillfem och Helen. Har dessutom sån tur att jag råkar känna en hel drös med folk som ska dit ungefär samma period. Till exempel Helen, Jenny och Sandra. Tänker mig picnicar i Central Park, skaka rumpa till hiphop fram till morgonkvisten och bara leva livet. I TIO dagar.

Har ni några spontana NY-tips, bring them on!

On a board

Tog min första surflektion igår! Efter rekommendation från ägaren på mitt vandrarhem befann jag mig på stranden halv två på eftermiddagen och fick hjärtsnörp av vågorna. Jag har alltid älskat att vara i vattnet, i synnerhet havet, och vill helst aldrig gå upp. Men starka vågor, som är högre än mig själv och slår emot en med rejäl kraft, det är något nytt. Och det tar ett tag att vänja sig vid.

20140305-202434.jpg
Vi kan ju låtsas att jag såg ut typ såhär.

Så första halvan av lektionen bestod mest av mig hyperventilerades varje gång det kom en våg och fegade ur varje gång jag försökte ställa mig upp. Råkade nämna detta för instruktören som försökte peppa mig med “this wave is so small it’s embarrassing to call it a wave” innan jag åkte iväg (ren lögn). Men efter ett tag släppte det, och så fort jag vågade ta mig upp till stående började kroppen förstå grejen. Och lagom till det var lektionen (samt jag själv) slut och det var dags att packa ihop brädorna.

Är dock mäkta mallig över att jag stod upp flera gånger och det gav definitivt mersmak. Surfcamp, någon?

The Hostel Experience

Jag bor så gott som alltid på hostel när jag reser. Dels för att det känns onödigt att lägga hutlöst med pengar på ett ställe där jag endast ska sova, men kanske mest för att du aldrig riktigt vet vad som väntar efter att du checkat in.

Bokar du ett hotellrum kan du vara rätt säker på vad du får, i alla fall om du gjort din research. Det är ditt eget rum, det kan vara fräscht eller mindre fräscht, personalen kan vara trevlig eller osympatisk och det är väl typ det.

En säng på ett vandrarhem däremot, den upplevelsen är svår att förutspå. Allt beror på människorna. Både de som jobbar där och andra backpackers. Blanda och ge, du vet aldrig vilka galna, fruktansvärda och fantastiska människor du kan råka stöta på. De flesta brukar i regel också ha samma fascination för människor som en själv, vilket öppnar upp för samtal som kan ta helt andra vändningar än när du möter en kompis kompis på en bar på Söder. Ingen bryr sig till exempel om vad du jobbar med, däremot är din anekdot om killen med hemsläp i sängen bredvid din en given succé.

Och anledningen till att jag reflekterar över detta är att jag precis bytte vandrarhem. Från ett större med pool, där nästan alla var svenskar (och med ett flertal barnfamiljer), till ett litet hippiemysigt ställe med världens skönaste ägare och en cykel man får låna om man känner för det. Efter fem minuter hade jag pratat med fler människor än under tre dagar på förra stället. Klart värt att byta.

Strandlivet

20140303-080012.jpg
Utsikt från sängen på vandrarhemmet.

Har nu tillbringat några dagar här i Santa Teresa, och ja, det är verkligen en liten paradisidyll. Det är surfarliv all the way, var man än vänder sig är det en vykortsvänlig vy, det kryllar av hundar som springer fritt och leker på stranden, maten är himmelsk och på nätterna somnar man till ljudet av fåglar och skrikande apor.

20140303-080134.jpg
En bättre frukost.

Men så var det det här med svenskar. Om jag blundar skulle jag lika gärna kunna befinna mig på valfri kanarieö. Inget fel med det, men det förtar ju magin en smula. I alla fall om man som jag tycker att det största behållningen med att resa är att träffa människor med helt andra erfarenheter och syn på livet än vad jag själv har.

Har ännu inte försökt ge mig på att surfa (“bra nybörjarvågor”, sa barnfamiljen bredvid mig på restaurangen igår, “tsunamis”, säger jag). Men ska byta vandrarhem till ett lite närmare centrum idag och tänkte boka in mig hos deras instruktör. Så får vi se hur det går.

20140303-075835.jpg
Men ett yogapass har jag i alla fall hunnit med! Helt magiskt att köra yoga till denna utsikt och med vågor som bakgrundsljud. SATS Zenit kommer ju inte riktigt kännas samma alltså.

Hola Santa Teresa!

20140301-064838.jpg

Efter vad som kändes som en livstid (med mellanlandningar i London och Dallas, där sista flygetappen fick Ryanair att kännas som en luftburen limousin, några timmars sömn i San Jose och till slut en bussresa som aldrig tog slut) fick jag äntligen checka in på vandrarhemmet i Santa Teresa.

20140301-064853.jpg
Var givetvis tvungen att fotografera solnedgången. (Gick sedan tillbaka och slocknade på två sekunder.)

Klockan är just nu runt sju på morgonen. Jag sitter i köket, som mer känns som en terass, och dricker kaffe. Tänker unna mig den här dagen till att se mig lite omkring, ligga på stranden och planera vad jag ska göra härnäst. Tips från Costa Rica-veteraner mottages tacksamt!

London Heathrow

Klockan är strax före sju på morgonen och jag har parkerat mig på Starbucks. Jag skulle just nu kunna skriva en lång utläggning om min traumatiska vandrarhemsexperience denna natt, men vi kan nöja oss med att konstatera att jag på riktigt är too old for this shit. (Och jag är långt ifrån en kräsen resenär.)

Mellanlandade alltså här med övernattning och flyger vidare mot Dallas om ett par timmar. Och om allt går som det ska landar jag i San Jose omkring åtta på torsdagkväll, lokal tid. Tillbringar en natt på ett vandrarhem som enligt recensioner inte kommer ge mig mardrömmar och drar vidare mot Santa Teresa direkt på morgonen efter. Där har jag bokat tre nätter på ett ställe nära stranden och efter det har jag inte den blekaste aning om vart jag ska. Vilket råkar vara mitt favorittillstånd när jag reser.

Nu ska jag försöka införskaffa en adapter och fundera på oddsen att jag inte kommer ha ett öre när jag kommer fram. (Har nämligen helt glömt att växla pengar och har fortfarande inte begripit om jag borde köra dollar eller colones. Oh well.)

Hablo Español

Under en lunch i veckan höll min kollega ett snabbt korsförhör i mina spanskakunskaper för att försäkra sig om att jag kunde klara mig i Costa Rica. Följande fraser ansåg hon vara kritiska för min överlevnad:

  • Ja (si)
  • Nej (no)
  • Tack (gracias)
  • En öl tack (una cerveza por favor)
  • Nej tack, jag har pojkvän (no gracias, tengo novio)

Själv tänker jag att soy hombre vore mer effektivt för att freda mig från övervintrade hippies (don’t ask), men lovar att återkomma med resultat.