On a board

Tog min första surflektion igår! Efter rekommendation från ägaren på mitt vandrarhem befann jag mig på stranden halv två på eftermiddagen och fick hjärtsnörp av vågorna. Jag har alltid älskat att vara i vattnet, i synnerhet havet, och vill helst aldrig gå upp. Men starka vågor, som är högre än mig själv och slår emot en med rejäl kraft, det är något nytt. Och det tar ett tag att vänja sig vid.

20140305-202434.jpg
Vi kan ju låtsas att jag såg ut typ såhär.

Så första halvan av lektionen bestod mest av mig hyperventilerades varje gång det kom en våg och fegade ur varje gång jag försökte ställa mig upp. Råkade nämna detta för instruktören som försökte peppa mig med “this wave is so small it’s embarrassing to call it a wave” innan jag åkte iväg (ren lögn). Men efter ett tag släppte det, och så fort jag vågade ta mig upp till stående började kroppen förstå grejen. Och lagom till det var lektionen (samt jag själv) slut och det var dags att packa ihop brädorna.

Är dock mäkta mallig över att jag stod upp flera gånger och det gav definitivt mersmak. Surfcamp, någon?

The Hostel Experience

Jag bor så gott som alltid på hostel när jag reser. Dels för att det känns onödigt att lägga hutlöst med pengar på ett ställe där jag endast ska sova, men kanske mest för att du aldrig riktigt vet vad som väntar efter att du checkat in.

Bokar du ett hotellrum kan du vara rätt säker på vad du får, i alla fall om du gjort din research. Det är ditt eget rum, det kan vara fräscht eller mindre fräscht, personalen kan vara trevlig eller osympatisk och det är väl typ det.

En säng på ett vandrarhem däremot, den upplevelsen är svår att förutspå. Allt beror på människorna. Både de som jobbar där och andra backpackers. Blanda och ge, du vet aldrig vilka galna, fruktansvärda och fantastiska människor du kan råka stöta på. De flesta brukar i regel också ha samma fascination för människor som en själv, vilket öppnar upp för samtal som kan ta helt andra vändningar än när du möter en kompis kompis på en bar på Söder. Ingen bryr sig till exempel om vad du jobbar med, däremot är din anekdot om killen med hemsläp i sängen bredvid din en given succé.

Och anledningen till att jag reflekterar över detta är att jag precis bytte vandrarhem. Från ett större med pool, där nästan alla var svenskar (och med ett flertal barnfamiljer), till ett litet hippiemysigt ställe med världens skönaste ägare och en cykel man får låna om man känner för det. Efter fem minuter hade jag pratat med fler människor än under tre dagar på förra stället. Klart värt att byta.

Strandlivet

20140303-080012.jpg
Utsikt från sängen på vandrarhemmet.

Har nu tillbringat några dagar här i Santa Teresa, och ja, det är verkligen en liten paradisidyll. Det är surfarliv all the way, var man än vänder sig är det en vykortsvänlig vy, det kryllar av hundar som springer fritt och leker på stranden, maten är himmelsk och på nätterna somnar man till ljudet av fåglar och skrikande apor.

20140303-080134.jpg
En bättre frukost.

Men så var det det här med svenskar. Om jag blundar skulle jag lika gärna kunna befinna mig på valfri kanarieö. Inget fel med det, men det förtar ju magin en smula. I alla fall om man som jag tycker att det största behållningen med att resa är att träffa människor med helt andra erfarenheter och syn på livet än vad jag själv har.

Har ännu inte försökt ge mig på att surfa (“bra nybörjarvågor”, sa barnfamiljen bredvid mig på restaurangen igår, “tsunamis”, säger jag). Men ska byta vandrarhem till ett lite närmare centrum idag och tänkte boka in mig hos deras instruktör. Så får vi se hur det går.

20140303-075835.jpg
Men ett yogapass har jag i alla fall hunnit med! Helt magiskt att köra yoga till denna utsikt och med vågor som bakgrundsljud. SATS Zenit kommer ju inte riktigt kännas samma alltså.

Hola Santa Teresa!

20140301-064838.jpg

Efter vad som kändes som en livstid (med mellanlandningar i London och Dallas, där sista flygetappen fick Ryanair att kännas som en luftburen limousin, några timmars sömn i San Jose och till slut en bussresa som aldrig tog slut) fick jag äntligen checka in på vandrarhemmet i Santa Teresa.

20140301-064853.jpg
Var givetvis tvungen att fotografera solnedgången. (Gick sedan tillbaka och slocknade på två sekunder.)

Klockan är just nu runt sju på morgonen. Jag sitter i köket, som mer känns som en terass, och dricker kaffe. Tänker unna mig den här dagen till att se mig lite omkring, ligga på stranden och planera vad jag ska göra härnäst. Tips från Costa Rica-veteraner mottages tacksamt!

London Heathrow

Klockan är strax före sju på morgonen och jag har parkerat mig på Starbucks. Jag skulle just nu kunna skriva en lång utläggning om min traumatiska vandrarhemsexperience denna natt, men vi kan nöja oss med att konstatera att jag på riktigt är too old for this shit. (Och jag är långt ifrån en kräsen resenär.)

Mellanlandade alltså här med övernattning och flyger vidare mot Dallas om ett par timmar. Och om allt går som det ska landar jag i San Jose omkring åtta på torsdagkväll, lokal tid. Tillbringar en natt på ett vandrarhem som enligt recensioner inte kommer ge mig mardrömmar och drar vidare mot Santa Teresa direkt på morgonen efter. Där har jag bokat tre nätter på ett ställe nära stranden och efter det har jag inte den blekaste aning om vart jag ska. Vilket råkar vara mitt favorittillstånd när jag reser.

Nu ska jag försöka införskaffa en adapter och fundera på oddsen att jag inte kommer ha ett öre när jag kommer fram. (Har nämligen helt glömt att växla pengar och har fortfarande inte begripit om jag borde köra dollar eller colones. Oh well.)

Hablo Español

Under en lunch i veckan höll min kollega ett snabbt korsförhör i mina spanskakunskaper för att försäkra sig om att jag kunde klara mig i Costa Rica. Följande fraser ansåg hon vara kritiska för min överlevnad:

  • Ja (si)
  • Nej (no)
  • Tack (gracias)
  • En öl tack (una cerveza por favor)
  • Nej tack, jag har pojkvän (no gracias, tengo novio)

Själv tänker jag att soy hombre vore mer effektivt för att freda mig från övervintrade hippies (don’t ask), men lovar att återkomma med resultat.

Nyshoppat

Det här med att blogga frekvent går sådär alltså. Samtidigt som jag ofta kommer på mig själv med att sakna det. Älskar att kunna bläddra tillbaka i arkivet och se vad som hände för ett par år sedan. Men det är väl något som händer när större delen av ens vakna tid ägnas åt jobb och resterande tjugo procent fylls med träning och tappra försök att ha ett socialt liv också.

Oh well, nog tjatat om det. Jag har något roligare att skriva om. Nämligen mitt senaste inköp.

Hej Costa Rica!

Drygt tre veckor kvar. Sedan väntar två veckor av sol, värme, äventyr och gud vet vad. Att göra research och fundera över alla alternativ är som ni vet ett helt eget nöje. Några saker jag vet att jag vill göra:

  • Ziplining genom regnskogen, antingen Montverde eller La Fortuna (eller båda!).
  • Testa en massa grejer kring Arenal.
  • Rida! Det här stället verkar  fantastiskt, älskar att de tränar upp hästar som farit illa med NH.
  • Yoga. The Yoga Farm ser till exempel helt magiskt ut, men tror inte jag hinner dit.
  • Surfa, såklart. Känner viss revanschlust efter att ha tillbringat mesta tiden under ytan sist jag prövade.

Allmänt strandhäng, fotograferande och plöja böcker lär det förstås också bli en del av.

Egenheter

Alla har sina egenheter. Jag har förmodligen något fler än gemene hen. Jag brukar till exempel komponera mina egna fejklatinska benämningar på saker. Mest för mig själv, men ibland slinker det ut högt också. “Proppeus mättus” är en favorit. Sånt en gör för att underhålla sig själv, ni vet.

En annan, lite mer frustrerande egenhet, eller ovana, om man så vill, är mina andra ordkomponeringar. När jag pratar tänker jag ibland på flera ord samtidigt, och ganska ofta slår jag ihop dessa till ett eget av bara farten. Ibland blir det ren rappakalja, och ibland blir det, well, bara märkligt. Som när jag nyss stod vid kaffet och inte kunde bestämma mig för om jag skulle säga “hej” eller “tjena” till ett par kollegor. Det resulterade då i det något mer kryptiska “tjej!”.

Diagnos på detta?

18 grader

Varje gång jag nämner att jag älskar Skottland och har bott där känner någon sig tvungen att påpeka hur dåligt isolerade hus de har. Jag förstår inte riktigt varför, men det har väl något med svenskars inbyggda självgodhet att göra.

Det ironiska är att jag alltid bott i svinkalla lägenheter här. Alltid. ALLTID. Så fort det drar mot höst måste jag plocka fram ett extra täcke och huttrar med fyra tjocktröjor framför datorn. Duschar i timmar för att få kroppen att minnas hur blodcirkulation fungerar.

Hösten kom till slut, lite som en käftsmäll i vanlig ordning, och temperaturen i vår lya har redan fallit till 18 grader. Hur det kommer vara om en månad vågar jag inte ens tänka på. Så fort jag sätter foten utomhus börjar jag svära förbannelser över hur satans jävla kallt det är och hur i helvete någon förfader kunde komma på tanken att bosätta sig här (har en ganska lång tirad som jag brukar köra på repeat varje vinter fram till att jag får komma in i värmen igen).

Kyla alltså. Hur ska en överleva sex månader till?

Måndag i september

Det är 16 september och månaden har såhär långt känts mer som en lite kyligare sensommar. Förutom just nu då, då det är tidig måndagmorgon och regnet öser ned utanför fönstret. Vi har haft fler soldagar senaste veckorna än hela förra sommaren sammanräknat. Kanske är det därför min vanliga rastlöshet legat ovanligt stilla så här års. Den börjar göra sig påmind, men håller den i schack hyfsat med hjälp av träning och hundraelva andra projekt. Som fotograferingar, bloggar och snart är det dags att börja plugga också. Hej uppläsning av gymnasiebetyg och högskoleprov.

Men förutom projekt ligger det lite resor i planeringen också. Om en månad åker jag till Skottland. Edinburgh även denna gång, med en liten tur till högländerna. Nästa gång blir det definitivt en weekend i Glasgow. Det gör lite ont i själen över att jag inte satt min fot där sedan 2006. En vacker dag ska jag dansa loss på ABC, dricka öl på Òran Mór och spatsera runt i bästa West End. Bästa Glasgow.

Senast i kategorin impulsköp

Ni vet hur det är. En har jobbat hela dagen. Käkat en korvstroganoff från Gooh ståendes på tio minuter. Stressat mellan möten. Hållt en två timmar lång redaktörsutbildning. Så kommer en tillbaka till sitt rum vid femtiden, tar en kaffe och slänger ett öga på Facebook. Norwegian har släppt nya resor minsann. Hoppsan, det var billigt.

NYC!

Och vips har en bokat sig tio dagar i NYC i juni.

Tjohejsvejs, va.