Tjugohundratio var mitt år. Trots att det varit skakigt bitvis, så är det utan konkurrens det bästa året hittills. Om jag ska börja med min största lärdom, så är det utan tvekan att våga säga nej. Det låter så enkelt, eller hur? Det är det inte.

Vintern och våren kännetecknades av ett fullspäckat schema. Min kalender såg ut som ett epileptiskt anfall. Det var slutprojektet i skolan, sista LiA-perioden som blev startskottet för min roll som webmaster på SIME, startade eget företag och frilansade, höll WordPress-workshop för klassen, sökte jobb frenetiskt, engagerade mig i sluteventet och dansade i minusgrader på Berns terass till @Zoulias. Det som höll mig mentalt frisk var träningen, minst tre dagar i veckan med favoritinstruktörer Åsa (Streetdance), Tepp och Isabelle (Body Combat).

Under våren hann vi även med en oförglömlig resa till Amsterdam, som kännetecknades av skratt, dans och vin vin vin. Tror aldrig jag skrattat så mycket på en helg. Fantastiska minnen.

“Zzzzznake!” Don’t even ask.

Och ja, vi bakade en tårta till Adams födelsdag också.

När sommaren närmade sig stupade jag lite på mållinjen. Samtidigt som det var slutevent var det även begravning för min gammelmormor, och det slutade med att jag inte deltog i något av det. Tog istället min flykt till Örebro, sa ifrån mig några av de jobb jag tagit på mig och vilade upp mig en helg. Det räckte för att gasa på igen till sommaren, då jag började som webbredaktör på Nya Affärer.

Och just ja, avslutningsfesten med #knm08. Herregud, vilken dag. Och natt. Titta bara på den här filmen. Dör lite.

Sommaren kantades av events som #badaw (after work med vin och soppmiddag på stranden), tweetup på Gärdet, poolrelaterade incidenter, en och annan vända i Stockholms skärgård, där vi även firade en galen midsommar på Utö. Och#SSWC såklart, ett fantastiskt nördbaluns på Tjärö. Där tyckte jag och @thejennie det var dags för folk att ventilera sig en gång för alla som elitismdiskussionerna som bubblat under några månader. Sweden Social Web Camp resulterade även i (mina troligtvis enda) fem millesekunder of fame på TV4, där jag och @lollalo shakeade loss på dansgolvet i ladan. Och #SSWCvolvo får vi ju inte glömma, roligaste roadtrip gänget någonsin.

@byBalsam förklarar begreppet gnussa på en pizzeria i Hultsfred. Inga konstigheter whatsoever.

Sen kom hösten och jag sökte, utan att vara medveten om det, jobb i Göteborg. Att flytta från Stockholm var inte alls min plan, men jobbet kändes klockrent och jag är ju inte den som är den. Ibland undrar jag var jag skulle vara om jag inte vore så impulsivt lagd. Bästaste Lo organiserade avskedsfest för mig och gav mig en alldeles egen Ansiktsbok som fick mig att grina av skratt i flera timmar.

I Göteborg flyttade jag in i ett nystartat kollektiv. Främst i brist på andra alternativ, men oj, vad jag är glad att jag gjorde det. Inte på grund av våra fantastiska fester (även om Halloween var rätt awesome, och Staceys american thanksgiving helt fab), inte heller på grund av huset (som är ett ruckel, i ärlighetens namn). Det är för att jag kan komma ner i köket på kvällen och börja snacka om indiska bröllop med Rakshit, skvallra karlar med Lollo och Daniel, snacka om det vansinniga skolsystemet i USA med Stacey, diskutera Wikileaks med Olle, ta en öl och gemensamt avsky det manliga släktet med Lina och Elvira, bli peppad av Leo, hur nere jag än känner mig. Och så vidare. Hade inte klarat av Göteborg utan er.

Spontandans i crazy house.

Samtidigt började SIME gå i “on conference mode”. Det vill säga, massiva mängder jobb för yours truly. I november gick SIME 2010 av stapeln på Ambassadeur och Rigoletto. Det var en helt fantastisk vecka, mest på grund av att SIME-teamet är en samling underbart fanatiska människor som jag är stolt över att ha fått jobba med.

I slutet av december tappade jag ordentligt med fart, men efter att ha legat som ett kolli under hela mellandagarna känner jag mig nästan som en människa igen.

Det jag är mest tacksam över för det här året är alla fantastiska människor jag lärt känna, mer eller mindre väl. Folk jag träffat förtjänar egentligen ett eget inlägg i framtiden, men för att nämna några: mitt kära asscrew, förstår inte hur jag överlevt hela mitt liv utan er. Det kan ju inte vara normalt att ha så kul som vi har. (@lollalo @canborn @susannahelsing). Och @rockspindeln, mitt eviga bollplank och peppmänniska, som är en av de smartaste jag känner och aldrig bangar att gå sin egen väg.

Spellistor som definierar 2010 för mig.

• shake that ass bitch (Amsterdam ♥)
• nu är det fan vår (just what it sounds like)
• ass två punkt noll (dans dans dans)
• vill bara dricka vin (peppmusik)
• run forrest, run (jag började springa)