Bättre sent än aldrig – har äntligen funnit styrka nog att redigera klart bilderna från Sicilien. Jag har precis insett varför jag helst vill ha uppstyrda plåtningar när jag ska fotografera. Det är nämligen bara då jag kan koncentrera mig helt och fullt, annars är jag helt i nuet och oförmögen att ta en enda vettig bild. Men nåväl, här är ett gäng i alla fall.

Vi anlände på midsommarafton och checkade in på det hostel vi bokat. De sa visserligen att det låg på en bargata, men det var inte förrän när vi skulle sova som vi till fullo insåg vad detta innebar. På gatan fanns det barer i allmänhet, men kareokebarer i synnerhet, som omringade vandrarhemmet. Det var som att sova med en italiensk smörsångare – helt oförmögen att ta en enda ton rätt – i örat. (Ni kan ju ta en stund åt att smälta den ljudbilden.)

Men innan vi skulle inse detta hann vi med en middag, som var alldeles fantastisk, på någon liten sidogata i Palermo. Åt den bästa pizzan jag ätit i hela mitt liv. Skämtar icke.

På väg tillbaka till vandrarhemmet stannade vi till på en glassbar. Ja, jag var förkyld deluxe och tyckte mäkta synd om mig själv. Så glass och rödvin blev det.

Sen kan man ju alltid passa på att observera omgivningen och snacka en massa. Jag och Sandra ses inte mer än ett par gånger om året, så det finns ju en del catching up to do.

Som att försöka få en enda vettig bild på oss två tillsammans, till exempel. Med mindre lyckat resultat. Vi har alltså känt varandra sedan vi skuttade runt i Svegs skogar med scoutkläder (inte igår direkt) och har i princip inte en enda bild på oss i samma rum. Vilket mest beror på mig, som förvandlas till Quasimodo varje gång jag fastnar på bild, men jag jobbar på den biten.

På lördagen drog vi till Mondello, den största stranden kring Palermo. Folk låg verkligen packade som sillar, och jag lyckades bränna mig något så enormt. Blåsor och allt. När jag kom tillbaka till jobbet började båda mina chefer asgarva mitt i ett möte, och förklarade efteråt att de just insåg hur röd jag faktiskt var i ansiktet. Well, tack för den.

På lördagkväll kände vi oss rätt klara med Palermo, och bokade en tidig buss till Trapani på söndagmorgon. Väl i Trapani visade det sig minst sagt klurigt att hitta till det B&B vi bokade dagen innan efter x antal glas vin. Jag hade bara antecknat gatunamnet och tänkte på mitt vanliga sätt att, äsch, det löser sig. Det gjorde det icke. Vi gick gatan upp och ner, som dessutom låg en bra bit bort från stadskärnan, och såg knappt en människa. Jag fick @Lollalo att supporta från Sverige genom att kolla bokningsbekräftelsen, som inte gav oss tillräckligt med info ändå. Briljant. Så vi vandrade runt tills vi kände oss helt modlösa. Och helt plötsligt såg vi två poliser! Vi gick fram, och sen följde en tjugo minuters dialog (det vill säga, de pratade italienska, vi engelska, och så en massa gestikulerande däremellan), innan de förbarmade sig över oss.

Och det är sagan om hur vi anlände till vårt B&B med poliseskort.

När vi packat in oss promenerade vi till linbanan för att åka upp till Erice. En liten bergsby som ser ut som något direkt hämtat ur medeltiden.

I linbanan. Jag kände mig rätt övertygad om att vi skulle dö, men det gjorde vi ju uppenbarligen inte.

Och när vi kom upp fick vi äntligen äta frukost. Herregud, jag tror aldrig jag varit så hungrig. Bästa paninin någonsin.

Sen spatserade vi runt i någon timme eller så. Minst.

Vill flytta in här.

Men det bästa var ju utsikten. Helt sjuk. Man såg typ hela ön härifrån.

“Och den bah, SÅ HÄR liten!” Eller vad hon nu sa.

Blått är flott!

När det finns en borg från medeltiden och inträdet kostar typ en tia, så måste man ju gå in. Inte så spännande dock. Det finns gränser för vad min fantasi kan återskapa av ett gäng stenar och gräs när jag inte gjort research innan.

Nämnde jag att det var en smula blåsigt? Well, det var det. Och jag hade en väldigt fladdrig klänning, som resulterade i ett och annat awkward moment jag inte tänker gå in på.

Tänk att bo på den där sluttningen. Hej, svindel.

När vi tröttnat på stenhögar bosatte vi oss på det här fiket. Ja, bosatte är verkligen rätt ord. Vet inte hur många timmar vi satt här, men vi avverkade många samtalsämnen och analyser, flertalet glas vin och ett helt gäng kapitel.

Men med den här typen av utsikt är det lätt att bli fast en stund.

Plus att vi blev fruktansvärt bortskämda av personalen, som bjöd på både det ena och det andra med varje glas vin vi beställde.

Men mat hade de inte på det trevliga fiket, så vi gick vidare till en restaurang. Här över jag på mitt bästa smizeande. Går så där, va?

Folk tror nog att vi inte ens gillar att umgås, för halva tiden är vi båda helt försjunkna i böcker. Och så gör vi uppehåll för att läsa något lustig eller provocerande bit högt, som vi sedan kan analysera och älta i ett bra tag.

Den sista måltiden, för dagen efter gick flyget hem.

Slog till på dessert också. (Ja, jag rullade hem efter den här resan.)

Solnedgången var urtjusig.

Och sen blev det sent, och dags att åka tillbaka till vandrarhemmet. Älskar att se över städer i mörket.

Morgonen efter var det dags för “en äkta siciliensk frukost”. Äkta sicilienska frukostar har tydligen väääldigt många likheter med billiga hostelfrukostar världen över, men dukningen var ju fin. Och paret vi bodde hos var väldigt trevliga.

Sen satte vi oss och häckade på ett fik tills det var dags att ta flygbussen till planet. Och jag läste ut de sista sidorna av Påven Johanna, som jag försökt få att räcka hela resan (min andra bok slukade jag redan på planet dit). Och det var den resan!