Det känns som om jag suttit fast i en tvättmaskin på full fart konstant i två år och precis fått komma ut. Känner mig yr och omtumlad. Sedan sista året på Medieinstitutet har jag bollat flera jobb och projekt utan större avbrott. Jag har kört gasen i botten tills jag gått in i väggen, pausat några dagar, och sen kört på igen. Den enda anledningen till att jag gjort det är att det har varit så jävla roligt. Trots att jag gnällt, grinat och svurit över hur satans jobbigt det varit emellanåt, så har det varit värt det.

08.35 vaknade jag i morse. Ville sova längre, men går man och lägger sig elva en fredagkväll har kroppen tydligen fått tillräckligt med sömn. Slog upp Kattöga och läste ut den. Diskade och gjorde frukost medan jag tänkte på hur ondskefulla barn kan vara och varför. Lyssnade på Rolling Stones och drack kaffe. Öppnade mailen och möttes inte av något annat än de vanliga listorna jag prenumererar på. Inget om akuta saker som måste göras under dagen. Ingen panik. Bara lugn. En vanlig känsla för många på lördagar, men inte för mig. Lördagar brukar vara en cocktail av stress över allt jag inte hunnit under veckan. Och nu kommer det inte vara det längre.

En märklig känsla.

För några månader sedan ringde Maria Olin, min gamla rektor på Medieinstitutet, mig. Hon undrade om jag var intresserad av att komma in till Webbkommunikatörsklassen och dra igång ett bloggkollektiv. Det kunde jag så klart inte säga nej till!

Något smart

Bakgrunden är då alltså att jag drog igång någotsmart.se för min gamla klass, Kommunikation Nya Medier 0810, under sista terminen. Jag tyckte det var en bra idé att göra typ allt själv, ni vet, projektleda, teknik, design och support (det här med att delegera är en fantastiskt grej har jag förstått nu), så det fanns väldigt mycket vi hade kunnat göra bättre. Men det blev riktigt bra ändå, för KNM08 är ju en samling grymma människor. Vi hade en trogen läsarskara medan vi var igång, vi hade något att referera till när vi sökte LiA och jobb, och en och annan idol i branschen lade faktiskt märke till oss.

En form av upplägg

Jag delade upp klassen i fem grupper. Eller nej, inte riktigt, jag gav dem en länk till ett öppet Google Doc där de fick fylla i sitt namn i den grupp de ville vara i, och sa max sju i varje grupp. Det var mycket fascinerande att studera det dokumentet samtidigt, när 30 pers redigerar en och samma fil. Men det fungerade över förväntan.

Det här var indelningen, med väldigt diffusa briefer. I presentationen nedan finns de lite tydligare.

• DRIFT & TIDPLAN (PROJEKTLEDARTEAM)
  Ta fram en tidplan/driftplan fram till 1 mars.
• WORDPRESS
  Sponsor, installation, tema (design), plugins (funktion).
• STRATEGI & POLICY
  Strukturera strategi och sammanställa en policy.
• MARKNADSFÖRING
  Välja kanaler, syfte med dem, design och drift.
• COPY & CONTENT
  Presentation av siten och alla skribenter, samt till andra kanaler.

“But whyyyy?”

Och så fick de helt enkelt köra igång. Jag hade några tankar med det här upplägget, men jag är inte säker på att jag lyckades kommunicera det, som en total newbie i rollen som föreläsare och handledare. Grejen var att när vi pluggade ville vi verkligen ha raka svar. Vi ville veta exakt vad vi skulle göra. Gärna vad som krävdes för vissa betyg. När vi inte fick det blev vi skitsura. “Hur ska vi kunna skriva en strategi när vi inte ens vet vad det är?!” gnällde vi till varandra på luncherna.

Sen kom vi ut i arbetslivet. Helt plötsligt framstod de förvirrade uppgifterna vi gnällt på ett år tidigare som ett underverk av tydlighet. För gissa vad? Det finns inga raka svar och enkla förklaringar i den här branschen. Det handlar inte om att följa mallar. Det handlar om att ta ansvar för att företaget lyckas, oavsett om du sitter som webbredaktör, projektledare eller något annat. För att lyckas med detta är det alltså DIN uppgift att förstå vad som krävs. Inte bara att göra det du bli tillsagd.

Det låter väldigt självklart, men viktigt att påminna sig om ibland.

Och det var lite min plan, att visa lite hur det faktiskt kan se ut. För det fanns ju saker som måste göras, som inte var helt klart vems bord det låg på. Vem bestämmer egentligen namnet? Slogan? Vem gör loggan? Vem sköter alla texter i marknadsföringen? Vem ser till att folk uppdaterar? Måste någon vara ansvarig utgivare? Och så vidare. För att inte tala om problemen med att tänka marknadsföring kring något som ännu inte finns.

… så vad var mina poänger?

• Någon måste leda. Det är fint att alla får säga sin mening, men någon måste ha det sista ordet och bestämma när diskussionen är över. Var inte rädda för att ta det ansvaret, några sura miner kommer det alltid vara, och det får man leva med.
• Alla har ansvar för att saker blir gjorda. Funderar du över om en uppgift ligger på ditt bord eller inte, så är det alltid bättre att kolla en extra gång, så att det inte slutar med att två personer gör samma sak – eller att ingen gör något.
• Du har begränsat med tid. Ni kan inte lägga fem timmar på att älta en designdetalj, det är slöseri på både tid och energi, och ingen blir nöjd i slutändan. Om ni har en ledare med sista ordet, och alla tar ansvar för att veta vad de ska göra, så använder man tiden betydligt effektivare.

Jag tycker klassen lyckades riktigt bra, och meningen var lite att de skulle känna på irritationen över otydlighet och det här med att ta ansvar. Om det gick fram eller om de bara tyckte att jag var helt väck är dock en annan fråga, meeeen det får jag nog veta vid kommande utvärdering (gulp).

Avslutningsvis vill jag också säga att det var sjukt roligt, bland det roligaste jag gjort i år faktiskt. Och jag tror vi kommer få se riktigt bra grejer hos den här klassen framöver!

Som ni kanske anar var jag på Halloween-fest igår, med dessa två eminenta figurer. Jocke med Guy Fawk-mask och Miss Lo Wonder Woman. Och jag var pirat i allmänhet, men fick heta Sparrow. (Det här med att jag tänker mer på min mailklient än Pirates of the Carribean känns dock inte helt okej. Allt associerat till Johnny Depp borde vara top of mind.)

Planen var att åka till en mystisk fest ute i Sollentuna. Och det gjorde vi förvisso, men när vi anlände till Solna kom vi på att vi glömt färdknäppen. Så vad göra? Jo, vi gick in på det första lokala hak vi kunde hitta.

Var god observera Jack Vegas-maskinerna. Och vad som inte syns på bilden är att vi var så gott som ensamma i lokalen. Sen anlände vi till slut till den gula villan där vi dansade i flera timmar och hade det så där kul som man alltid har när man hänger med sköna människor. (Adam ”Darth Vader” Engström vet hur man fixar fester, det är ett som är säkert.)

Den här bloggen går väldigt mycket på sparlåga just nu, men i hemlighet har jag börjat husera på annan ort. Jag har nämligen börjat blogga på engelska, och nej, det är inte för att nå maximalt stor målgrupp (lite självinsikt har jag allt). Däremot är min ambition att utveckla min engelska, som är lite på mellanstadienivå just nu.

Den handlar i alla fall om kommunikation och berättelser i alla former, och ni får hemskt gärna kika in och klaga på alla mina stavfel. Eller bara säga hej. sannablogs.com är adressen.

Vet ni vad jag tycker är fruktansvärt jobbigt? Jag har alltid vetat bestämt vad jag vill bli. Tvärsäkert, ända sedan barnsben. Att jag ändrar mig minst en gång i veckan är en annan sak (och tur är väl det, tornadoforskare känns som en rätt tuff karriär), men har alltid haft tydliga mål.

Men nu. Nu vet jag varken ut eller in. Vissa dagar tycker jag det roligaste som finns är att koda WordPress och vill helst bara gräva ner mig i programmering för resten av livet. Andra dagar kan jag inte begripa hur jag ens tänker tanken att göra något annat än skriva dagarna i ända. Och fotografera och redigera bilder gör mig lika lycklig varje gång. Men projektledning och psykologin kring att leda fascinerar mig oerhört, och så vill jag sträva dit med.

Just nu gör jag allt. Men någon gång måste jag välja, för annars kommer jag alltid vara halvdan på allt och jag vill vara allt utom medioker. Så hur bestämmer man sig?