Mål och motivation

För ett par veckor sedan gjorde jag något jag velat göra väldigt länge. Jag skaffade mig en PT. Inte för att jag behöver hjälp med motivationen, men för att jag behöver hjälp med teknik och upplägg. Det visade sig vid vårt första samtal och lite rörelsetester att jag är väldigt stel i bland annat höftleder och fotleder, samt har världens svagaste bålmuskelatur (det vill säga, saknar magmuskler). Det kom inte direkt som någon överraskning, men att träna rätt är liksom inget man kan läsa sig till. Man behöver hjälp.

En annan sak som togs upp är vad jag har för målsättning med min träning. Där blev jag rätt ställd. Jag vet att folk har svårt att förstå detta, men jag tränar verkligen för mitt höga nöjes skull. Endorfinkicken jag får när jag lyckas sätta tekniken lite bättre, springer lite snabbare eller lyfter lite tyngre, är mitt mål, varje pass.

Hur sätter man ett långsiktigt mål då? Det finns ju massa effekter jag vill ha med min träning också, så klart, men det är inget jag vill stirra mig blind på. Jag skulle kunna säga att jag vill tappa si och så mycket i fettmassa. Springa en mil utan att få ont i knäna. Orka lyfta x antal kilo i perfekta frivändningar. Men det är ju inte anledningen till att jag tränar. Jag tränar för att orka träna mer. Jag vill ha hjälp med att träna rätt, för att undvika skador och kunna prestera maximalt på den träning jag tycker är roligast, som streetdance.

Ja, jag inser att jag låter som en träningshippie från 70-talet. Har ni tips på bra och konkreta målsättningar får ni gärna skriva en kommentar.

Old english lady drinking tea in the afternoon

(Bonuspäng till alla som fattar rubriken.)

Förra helgen drog jag och Lo till London. Den ursprungliga planen bestod främst av att gå på roliga klubbar, dansa sönder fötterna och komma tillbaka till vandrarhemmet fulla och glada klockan sju på morgonen. Det gick så där med den planen alltså. Det blev lite mer av en pensionärsresa. Men såna behövs också ibland. Så, här kommer bildbomb från årets tantresa.

Första frappuccinon på fredagen, efter att vi dumpat av väskorna på vandrarhemmet. (Är innerligt glad att inte Starbucks finns i Stockholm, jag skulle väga minst hundrafemtio kilo vid det här laget.)

Vår nästa anhalt efter Starbucks var British Museum, som har det mest fantastiska taket. Så här kan jag tänka mig att ha det i den lyxvilla jag tänker bygga på min egna ö, någonstans i medelhavet.

Mycket skålar och grejer, från scheisse långt tillbaka i tiden.

Om dagens vävstolar såg ut som tjurar kanske till och med jag skulle tycka det var roligt att väva. Fast förmodligen inte. Allt som involverar tyger och mer ansträngning än ta av/ta på sig är över min förmåga.

Det här var anledningen till att vi gick hit – mumier! Lo har tydligen en fetish för döda ting från Egypten och snackar till och med hieroglyfiska. Typ.

Det här är Kleopatra. Inte originalet, som vi trodde, utan någon annan med samma namn. Fast jag tror inte någon fattade det, för halva Londons turister trängdes framför det här glasfönstret.

Lite svårt att ana på just den här bilden kanske, men Lo var JETE KLÅD över alla mumifierade typer.

Sen på kvällen gick vi ut och åt middag, med ambitionen att dra till en klubb som heter Fabric. Men ett glas vin senare ville vi båda dö av trötthet och gick hem istället. Till vårt försvar hade vi klivit upp klockan tre på morgonen för att hinna med flyget och sen shoppat som galningar hela dagen.

Efter en klassisk hostelfrukost gick vi ut på gatorna för att gå all in turister.

Inser att vi inte pallar att gå överallt (eftersom tant Sanna har så satans ont i fötterna), så vi bestämmer oss för att gå till något turistigt ställe och hoppa på en turistbuss.

På bussen! Blåsigt, men soligt. Och perfekt för att turistfotografera.

Varför är husen i hela Storbritannien så satans mycket finare än i Sverige?

Här sitter politiker och dricker öl på arbetstid. Har jag för mig att guiden i hörlurarna sa.

Mr Ben!

Efter bussturen shoppade vi lite mer och käkade soppmiddag på Pret (Pret får gärna komma till Sverige, tack). Sen lyckades vi faktiskt ta oss ut, och hamnade efter många om och med på en pub i Camden. Det roliga med den här puben var att det fanns ett litet dansgolv på övervåningen, där det kändes ungefär som att komma in på någons high school reunion. Tre killar var DJs på en liten scen med röda sammetsdraperier bakom sig, och spelade mest 70-talsdisco. Awesome, tyckte vi så klart, och fick därmed i alla fall en liten dos dans.

Sista dagen drog vi till Notting Hill (obligatoriskt, right?).

Är inget fan av kläderna på All Saints, men inredningen kan man dö för.

Snyggaste graffitimålningen!

Sen blev det dags för fikapaus. Vi gick förbi ett himla gulligt café som vi ville flytta in i.

Lo körde på te.

Och jag blev fem år och köpte varm choklad.

Hur gulligt ställe alltså.

Älskar att det var så vårigt att man bitvis kunde gå utan jacka i solen.

Efter en sista speedshoppingtur var det dags för resans höjdpunkt (tanter, ni vet) – Kensington Palace Orangery!

Vi var inte de enda som var sugna på Afternoon Tea, så kön var lång. Men vi stod i solen och det gick hyfsat snabbt ändå.

Hej Lo!

Dör lite över hur tjusigt det var där inne.

Så tjusigt att han som visade oss till bordet kan ha, för bara en millesekund, blängt på våra converse. Men han var artigheten själv ändå. (Så klart, britter.)

Vår servitör var dock världens sötaste. Han såg att vi var stressade och fixade så att vi fick vår beställning snabbare än de som suttit längre än oss. Ville typ stoppa ner honom i väskan och ta med honom hem (ett förslag som bifölls helt av Lo, för övrigt).

Han erbjöd sig även att ta en bild på oss. Han var gullig, med att fokusera var kanske inte hans starka sida. Såvida han inte egentligen ville fånga damen bakom oss. Dock bonuspoäng att han i sin iver över att ta en bild trängde undan en stackars tant som fick sitta dubbelvikt över sitt bord för att inte bli slagen i huvudet. Naaaw.

Afternoon Tea!

Med skumpa!

Skumpa på en söndag är kanske bästa avslutet på en Londonweekend. Vi blev tantfulla och fnissade nontop resten av eftermiddagen. Så summa summarum: en mycket bra och ack så välbehövlig resa.

Sanna ♥ verktyg

Jag vet inte hur ni funkar, men jag har alltid beundrat folk med koll. Folk som minns saker. Som tycks ha hjärnkoll på allt de någonsin upplevt. Själv är jag verkligen inte sådan. Min hjärna kan närmast jämföras med ett katastrofområde. De flesta celler springer runt i vild panik, och ett fåtal behåller fokus och försöker städa upp röran.

Det här blev väldigt tydligt när jag började jobba. Jag klarar helt enkelt inte av att ha för mycket i huvudet, hälften försvinner på ett ögonblick. Och rädslan för att glömma saker gjorde att jag fick svårare att koncentrera mig. Så vad gör man när man identifierar ett problem? Man löser det. Så klart.

Jag gillar smarta verktyg. Nej, förlåt, det var en grov underdrift. Jag älskar smarta verktyg. På riktigt. Jag får hjärtklappning när saker är snygga och effektiva. Kan sitta och le medan jag testar en ny listtjänst. Men den första förälskefasen går rätt snart över, och jag prövar något nytt. Men här tänkte jag dela med mig av de verktyg jag använder för att hålla struktur på tillvaron.

Asana

Min förra chef har, eller hade i alla fall, en postitlapp på sitt skrivbord där han skrivit “Sanna lovar att hon ALDRIG ska överge Asana”. Han var rätt övertygad om att jag inte skulle kunna hålla mig till ett verktyg. Tro det eller ej, men sedan jag prövade Asana i somras har jag inte kunnat gå över till något annat.

Asana är alltså ett listverktyg. Men det är mer än så. Jag har hela mitt liv i Asana. Det fungerar så att du jobbar med olika workspaces. Jag har bland annat en privat, en för mitt dagjobb och ett för mina projekt. I ett workspace jobbar du sedan med projekt, och i varje projekt har du listor. Det går att dela sina projekt med andra, och man kan även kommentera på listobjekten. Sätter du datum på dem får du mail – och ja, du kan ha din jobbmail separat kopplat till ett workspace.

Och så har de en app så klart (som alltid är synkad).

Översätt till ditt eget språk

Okej, det här är mer av ett mentalt verktyg, men jag har förstått att jag inte är ensam om problemet. Sedan jag började jobba i den här branschen har jag märkt hur viktigt det är med noggranna briefer. I början godtog jag alltid den brief jag fick, ofta via mail. Försökte göra det som stod. Timmar senare hade uppgiften gått flera korrvändor, bara för att jag inte förstod vad som egentligen skulle göras. Och nej, jag är inte korkad, och det är inte heller personen som briefar mig. Vi talar bara olika språk.

Det jag har lärt mig är att låta briefingen ta tid. Gå igenom punkt för punkt vad som ska göras. Ställ frågor. Och skriv ner det på ett sätt som är tydligt för dig i det verktyg du jobbar med. Ja, det tar tid att vara noggrann här. Och ja, alla inblandade är stressade över allt annat som måste göras. Men den där extra timmen kommer garanterat spara dig många, många timmar när du faktiskt jobbar. Godta aldrig ett “allt står ju i mailet” när du vill gå igenom briefen.

Toggl

Det första jag fick lära mig på mitt nya jobb var tidrapporteringsvertyget. Varje vecka måste varenda timme rapporteras in. De första veckorna klottrade jag i en bok för hand och svettades floder varje vecka när jag skulle översätta detta till verktyget. Det krävs ett annat mindset när man tvingas ha koll på vad i helskotta man egentligen lägger tid på. Och för mig är det verkligen fantastiskt.

Men för att jag ska gilla att göra något behöver det vara snyggt förpackat och molnbaserat, så enkelt är det. Så jag hittade Toggl. Toggl är ett tidrapporteringsverktyg. Tillsammans med Asana är det de två fönster jag alltid har uppe på jobbet. Förutom att man kan rapportera in manuellt sina timmar, så kan man även använda timer. Och så kan man dra ut rapporter. Och ser tydligt hur många timmar man jobbat, dag för dag. Och så finns den som app också. Så klart.

Sparrow

Sparrow är min älskade mailklient (dock bara på Macen, på jobbet är det PC som gäller). Jag älskar Sparrow. Jag kan inte riktigt förklara varför jag älskar Sparrow så mycket, jag bara gör det. Det är tjusigt och mysigt att använda liksom. Heja Sparrow! ♥

Delicious

Åh, Delicious. Vi har hängt ihop ett bra tag nu. Blev lite rädd när nya ägarna gjorde kaos med dig efter uppköpet 2011, men nu ser det riktigt tjusigt ut. Här samlar jag länkar och taggar upp dem för att kunna hitta igen. Allt från webbshopar, till guider, till verktyg jag inte har tid att testa just då.

OmmWriter

Ommwriter låter verkligen som världens flummigaste påhitt, men för mig är det ovärderligt. Vissa dagar är jag extremt ofokuserad. Speciellt om jag ska skriva något. Mina tankar löper amok av prestationsångesten över att få det rätt, och Word gör verkligen inget för att underlätta den processen. Så då är Ommwriter min sista utväg. Den sviker mig aldrig.

Om ni inte har testat programmet så är det alltså en väldigt enkel texteditor som tar över hela din skärm när du startar den. Sen kan du välja mellan ett fåtal olika harmoniska bakgrundsljud och bakgrundsbilder. Det är allt. Och det är det enda som funkar när jag helst av allt bara vill klicka runt och se vad som händer på Facebook och Twitter.

iCatcher

iCatcher är ett nytillskott i min verktygslåda. Det är som Google Reader, fast man prenumererar på podcasts istället. Jag har börjat fler än jag klarar av att hålla koll på, och om jag ska ladda ner alla kommer jag behöva en till iPhone snart. Via iCatcher kan man både ladda ner och streama, samt söka efter nya podcasts i olika kategorier.

Sidereel

Som ingen kan ha undgått är jag en tvserienörd av rang även om jag saknar en tv. På Sidereel kan man välja att följa alla sina favoritserier, och får skräddarsydd tablå över när avsnitten sänds i sitt originalland. Mestadels USA för min del. Dagen efter finns avsnittet ute för att streama loss. Jag och mitt tvserieberoende skulle ha det svårt utan Sidereel.

Paprika

Paprika är en recpetapp för Mac (och iPhone/iPad). Receptapp är kanske fel ord. Det är en oskriven bok och veckoschema, där du själv får samla in recept och strukturera vad du ska äta under veckan. Jag har börjat lite smått med Paprika och hoppas inom en snar framtid kunna strukturera upp mina matveckor så att jag har matlådor och kan äta något annat är köttfärssoppa på kvällarna.

GTD

Jag håller på att lära mig mer om GTD (Get Things Done). Fritjof på socialbusiness.se håller på med en artikelserie om hur du kommer igång med GTD - klart läsvärd! Det jag har lyckats implementera så här långt är Inbox Zero-strategin och att samla allt som ska göras i ett verktyg.

Hoppas den här listan kan vara till någon nytta. Och tipsa mig gärna om andra verktyg!

“Vad jag älskade”, Siri Hustvedt

För några veckor sedan köpte jag Vad jag älskade, av Siri Hustvedt. Jag hade inte läst något av henne innan, men när jag slog upp första sidan ramlade jag in i historien direkt och var tvungen att ta med den hem. Det är något med rena människoskildringar utan den traditionella storyuppbyggnaden som tilltalar mig, och den här berättelsen var verkligen om människorna och inget annat.

Första halvan av boken var trevlig, men inte mer än så. Jag gillade karaktärerna och språket, men hittade inte någon anledning till att engagera mig riktigt i dem. Men när det väl började hända saker sögs jag in i historien och gick nästan in i lyktstolpar på vägen till jobbet.

Det är så himla sällan jag verkligen fångas av böcker nu för tiden, och jag vet inte om det har med mig eller utbudet att göra. Som liten hade jag en bok i handen precis hela tiden. Jag läste alltid medan jag cyklade hem från skolan, på kvällarna hade jag ficklampa under täcket för att kunna läsa utan att det gick att se från gården och på lektionerna smygläste jag en roman när vi skulle plugga naturkunskap. Detta blev dock svårare i takt med att mitt val av böcker blev tjockare.

Hur som helst var Vad jag älskade en väldigt fin roman jag inte kunde släppa ifrån mig, och därför tycker jag ni ska läsa den. Det är värt det.

(För övrigt är Siri gift med Paul Auster, och enligt Wikipedia bor de grannar med det andra författarparet Nicole Krauss och Jonathan Safran Foer. Herregud, vad skulle jag inte göra för att få bo i det huset.)

Tecken på att det var på tok för länge sedan jag tränade

1) Jag kan inte fokusera på någonting i mer är tio minuter. Sen tappar jag koncentrationen och börjar fundera på hur jag ska överleva till nästa avsnitt av Fringe och om allt kan bli normalt i Blueverse så jag slipper den här frustrationen. Gaaaaah.

2) Jag kan inte sitta stilla, utan måste skaka på minst ett ben precis hela tiden.

3) Har inte ens tålamod att komma på något mer.

Jag har ju för vana att börja träna fast jag inte är frisk, och det slutar alltid med att jag mår ännu sämre. Så under december har jag fått svälja frustrationen och inte besökt gymmet en enda gång. Men i morgon är det du och ja, kära crosstrainer, så ska vi se om vi kan få ordning på denna förkylningshärjade kropp.

Om det här skulle vara mitt sista år

Så, då var det 2012. Det regnar ute, jag dricker kaffe och funderar över vad mina ambitioner är för det här året. 2011 handlade mycket om att få ordning på det grundläggande. Ni vet, jobb, tak över huvudet och lite mental stabilitet. Det har jag lyckats med. Jag ser fram emot jobbet varje dag, min lägenhet liknar faktiskt ett hem och jag lider inte längre av samma osäkerhet som jag gjorde för ett år sedan.

Temat på SIME 2011 var “Passion wins“. Det är mitt tema för 2012.

Jag tänker ägna året åt att göra sådant jag brinner för och inte bara konsumera vad andra gör. Det är så satans enkelt att läsa om hur man blir en bra skribent, se hur duktiga fotografer tar sina bilder och följa andras resor via bloggar. Jag har huvudet fullt av kunskap som jag knappt lyft ett finger för att omsätta i praktiken under året. Det ska det bli ändring på. 2012 för mig ska handla om att sluta tänka på vad jag vill göra, och bara fucking do it.

Det är mitt löfte till mig själv. Vad är ert?

Alla andra gör ju årskrönikor, så då vill inte jag vara sämre

Ingen blogg utan årsredovisning, som man brukar säga. Here we go!

Årets “honey, I’m home”: Jag flyttade hem till Stockholm efter ett halvårs vilsenhet i Göteborg.

Årets lotterivinst: Att jag lyckades få tag i en fantastisk lägenhet söder om söder. Här förtjänar Johanna Celion evig credd!

Årets bokupplevelse: Scarlett Thomas lyckades med sina skruvade böcker får mig intresserad av både kvantfysik och kryptologi.

Årets tvserie med sjukaste jävla cliffhangers: Fringe. Under tredje säsongsfinalen blev jag så upprörd att jag reste mig upp och skrek NEJ med bestämd röst. Det gjorde ingen som helst skillnad, men jag var ju tvungen att markera liksom.

Årets resa: Några dagar innan midsommar fick jag och Sandra ett infall och bokade en resa till Sicilien, som innefattade mycket vin, glass, bad, diskussioner, bokläsande, och så lite vilsenhet i en siciliensk förort som avslutades med poliseskort. Fin resa.

Årets träningspsykos: Höll på att missa mitt Combatpass för att bussen var försenad, så jag kastade mig in i en taxi, men trafiken var så seg att vi inte kom någonstans. En hundralapp fattigare hoppade jag ur efter 50 meter och kutade från Humlegården till Hötorget på några minuter. Trodde jag skulle dö, men hann precis till mitt pass och insåg samtidigt att mitt träningsberoende är erhm, kanske inte helt normalt.

Årets playlists: 500 days of juno & garden state & away we go, run the world (dance), hissmusik för skribenter II & hissmusik för skribenter III.

Årets fnissigaste: När vi möttes upp för att överraska Lo med en rövtårta på hennes 30-årsdag.


(Den här filmen är så galet episk.)

Årets bergochdalbana:

Årets “welcome to the dark side”: Min inflyttningsfest, för jag hade inte köpt några lampor.

Årets SSWC-session: När jag och Jennifer kom det briljanta konceptet Super Social Wine Session. Vin och nördsnack på en klippa, kan liksom inte bli bättre.

Årets största “utmana mig själv”-grej: Föreläsa och handleda på Medieinstitutet om bloggkollektiv. Och titta vilket grymt jobb de gör nu på Bloggflocken! MVH, Stolt som en mor.

Årets maskerad: Maskeradbalen på Alla hjärtans dag i kollektivet. Episk, I tell ya. E-P-I-S-K.

Årets ord: Gridrape, som myntades på Webcoast. När man sätter upp en muppig session åt någon annan.

Årets publicering: Jag! Tog bilder för Sandras reportage i Härjedalingen. Tror det var fem stycken allt som allt.

My name is Trump. Sanna Trump.

My name is Trump. Sanna Trump.

Årets seriemaraton: HIMYM-häng hos Jocke. En ypperligt fin kväll. Det måste vi göra om!

Årets montagebild: Nej, jag snackar inte om Terje. Jag snackar om Sanna Trump.

Årets tequilafest: Min “Barnfilmskaraktärer goes hipster & dricker tequila”-fest i höstas var hemskt rolig, men bäst var ändå kollektivets tequilafest i januari.

Årets beroende: PODCASTS! Jag har så många bra tips, men det återkommer vi till i egna inlägg. Men How Stuff Workspodden “Stuff to blow your mind” är en klar favorit. Och Planet Money! Och, och, typ en massa fler!

Årets fail: Hade tänkt utbilda mig till combatinstruktör, men kom aldrig upp i den formen jag ville ha innan sommaren, och till hösten tog jag uppehåll från Body Combat för att få ordning på mina strulande knän.

Årets win: Mina löften för året. Hoppade på Heidis No Candy 2011-utmaning och klarade det över förväntan. Fick visserligen lite finmarsipan från jobbet i april som jag inte kunde motstå, och så slank det ner en dumlekola eller två i somras på båten, men that’s it. Är väldigt stolt över detta och tänker köra vidare med det konceptet. Jag saknar inte godis och ser ingen anledning att börja äta det igen. Jag lovade mig själv också att prioritera träning över allt annat, och det var kanske mitt bästa löfte någonsin. Trots att jag har lagt mindre tid på jobb i år har jag fått mer gjort. Träning gör mig effektivare och mer fokuserad.

2011: Photobooth Edition

Gick igenom Photobooth för att hitta lite illustrationer av 2011, men det fick bli egen avdelning i inlägget.

Så, 2011 var året då …

… jag hade en del bad hair days.

 

… jag blev jete klåd varje gång jag fick dricka Rosie (internt skämt).

 

… jag åt en jäkla massa frukt. (No candy, ni vet.)

… jag brände sönder ansiktet. Syns inte så tydligt på den här bilden, men mina chefer fick ett skrattanfall mitt i möte när det liksom slog dem hur väldigt röd jag var. Note to self inför 2012: ANVÄND SOLSKYDD!!!

… vi tog hela rövgänget-konceptet ett steg längre.

 

… jag åt ännu mer frukt och tyckte tydligen det var värt att fånga många gånger i photobooth. Oklart hur jag tänkte där.

… jag hängde en massa med Evil Igge. Eller The Iggsterminator, som han också kallas.

… jag bodde i min “I like to ride my bicycle”-tröja. Den är med på typ femhundra bilder, men den här var den enda jag inte såg psykotisk ut, så den fick det bli.

 

… min frisör övertalade mig att klippa av allt hår. Typ. Trivdes rätt bra med det tills jag fick se min nya passbild och dog. Karros reaktion “Du ser ut som Nick Carters brunhåriga lillebror!!!” summerar det hela rätt bra.

 

… var jag förkyld från mitten av november tills typ nu. Det här var 28 november och jag var så glad över att ha på mig träningskläder igen. Sen blev hostan värre och jag vågade inte träna. BUHU!!!

Men nu är jag frisk och ska iväg och fira in 2012, som jag har bestämt ska bli ett alldeles fantastiskt år. (Som ni ser på bilden är jag jete päpp.)  Gott nytt år alla!

Edinburgh, 2005

Har ägnat kvällen åt att gå igenom en gammal hårddisk, och hittade saker jag trodde jag tappat bort. Som min resedagbok från resan till Skottland jag och Sandra gjorde som projektarbete i gymnasiet, 2005. Jag kan knappt förstå att det är jag som skrivit den. Till exempel var jag rätt fascinerad över vandrarhem och skrev något om min begränsade erfarenhet av dem. Sedan dess har jag tappat räkningen på antal vandrarhem jag bott på, Caledonian Backpackers är dock fortfarande min absoluta favorit. Det känns som ett andra hem varje gång jag kommer dit.

Vi drack kaffe och jag tyckte tydligen att hockeyfrilla var en briljant idé.

Mina retuscheringsskillz 2005 alltså. “Röda ögon går inte för sig, så jag förvandlar oss alla till demoner, YEY!” Vi hade för övrigt fantastiskt roligt med det här gänget, och så bjöd de på tequila. (Jag ♥ tequila, som ni säkert vet vid det här laget.)

Jag fattar verkligen inte hur jag tänkte här. Men Elaine och Torla var hemskt trevliga, det minns jag.

Skottland alltså. Bästaste landet.

Kommunikation i podcastformat

Mitt podcastberoende når dagligen nya nivåer. På Communication Research Center, Boston University, har man valt att dela med sig av föreläsningar på iTunes, i Communication Research Podcast. Har precis lyssnat på två som var så bra att jag är tvungen att dela med mig av dem.

Steve Lacy - Digital journalism: Framing transformation and understanding impact

Stephen Lacy är professor i kommunikation och journalistik på Michigan State University i USA. I den här podcasten får vi bland annat ta del av forskningsresultat som är väldigt intressant för alla som engagerar sig i debatten om den nya journalistrollen. Visserligen amerikanskt, men men det är inte särskilt svårt att applicera samma tankegångar på Sverige. En av de sakerna Steve tar upp är att etablerade tidningar är mycket mer kvicka på att låta medborgare publicera innehåll under deras namn, till skillnad från de medborgarjournalistiska (och icke-kommersiella) nyhetssiterna. Motsägelsefullt nog är det alltså svårare att bli publicerad på siter som slår på stora trumman över att alla är journalister (ja, det är alltså inte bara i Sverige den frasen diskuteras).

When you young you have more time than money, and when your old you have more money than time.

Det ligger väldigt mycket sanning i det här citatet. Steves tes är att tidningar börjar bli en klassfråga. Har man råd konsumerar man nyheter på flera plattformar.

Steve pratar också om att medborgarjournalistiken är ett storstadsfenomen. Och berättar om en studie han medverkade i, där de kartlade ett antal medborgarjournalistiska satsningar (som i två fall av tre är åsiktsbaserade). Sex månader senare hade 14 procent inte uppdaterat på tre månader eller lagt ner helt. Kort sagt är det enkelt att dra igång en satsning, men betydligt svårare att hålla den flytande när man inte får in pengar. Helt logiskt, men värt att nämna ändå. Ni kan läsa mer om studien här.

Avslutningsvis tog Steve upp att sociala medier inte kommer göra vår världsbild bredare, det kommer göra den snävare – OM vi bara förlitar oss på vad våra vänner läser och rekommenderar. Vilket osökt för mig in på nästa podcast.

Bill McKeen – Serendipity

Bill McKeen pratar om vilken roll lyckoträffen haft i hans karriär som journalist och författare. Hans teori är att när vi nu med Googles hjälp kan gå raka vägen till den information vi vill ha, riskerar att missa en massa möjligheter. Som när man går in i ett bibliotek, kollar bland gamla böcker och snubblar över sådant man inte visste att man ville ha, men som kan leda till oväntade äventyr man aldrig velat vara utan.

Jag älskar det oväntade och har att gå vilse som en liten hobby (sådär uppskattat av vänner, bör erkännas). Och även om jag förstår vad Bill menar så är jag inte säker på att jag håller med. Världsbilden hos gemene man har alltid varit begränsad. För tjugo år sedan visste du bara vad som stod i de största dagstidningarna. Nu kan du ta del av hela världens dagstidningar. Det betyder inte att folk gör det dock, för i regel bryr man sig bara om det som händer allra närmast. Och ju mer man kan filtrera det relevanta, ju bekvämare blir folk. Det är inte konstigt. Mänskligheten strävar efter att göra det så bekvämt som möjligt för sig, på alla sätt som finns tillgängliga.

Som tur är finns det alltid människor som vägrar nöja sig med det som är bekvämt och lättillgängligt, som fortsätter att utmana sig  själv och omvärlden. Jag tror inte den bekväma tekniken kommer att förändra det. Däremot tror jag att dessa människor kan få den credd och status de faktiskt förtjänar just tack vare tekniken som samtidigt gör oss lata.

Summa summarum

Den här podcasten är helt enkelt väldigt värd att lyssna på, så börja prenumerera bums!

Girl Walk All Day

I går tipsade Creative Mornings Stockholm om Girl Walk // All Day. Det stod något om dans på startsidan, så jag klickade mig in på filmerna och sen var jag såld. Det är alltså ett projekt som ska resultera i en sjuttio minuter lång musikvideo, till Girl Talks mashup-album All Day. Det släpps nya klipp med några dagars mellanrum.

Med det här projektet vill gänget bakom visa glädjen med att röra på sig, och boy let me tell you, de lyckas. Jag satt som ett enda stort leende efter första filmen, och Anne Marsen är min nya idol. Hennes sköna attityd fångar liksom precis vad jag älskar med dans. Opretentiöst och så satan i gatan roligt. Kolla nu, marsch pannkaka!

Note to self

Nästa gång jag blir förkyld ska jag stanna hemma tills jag är frisk. Inte  knarka Alvedon och nässpray 24/7 för att kunna jobba. Inte heller ska jag börja träna som om det inte fanns någon morgondag bara för att jag inte blödit näsblod på ett dygn. Detta resulterar nämligen i att förkylningen går in på sin fjärde vecka, istället för traditionsenliga sju dagar. BRA DÄR SANNA!!!

Nu ska jag lista ut hur jag ska få tag i en liter Cocillana för att överleva kvällens julfest.